Det ligger nära till hands att se priset som ett instrument för politisk opinionsbildning när det delas ut till ledaren för välrdens mäktigaste krigsmaskin, som därtill (ännu) inte riktigt åstadkommit någonting. Svårt är förstå varför Barack Obama ska få priset nu? Är det inte bättre om han får det när man har facit i hand? Vad har han lyckats med? Vilka konflikter har han undvikit? Hur många fredspoäng har han lyckats scora?
Det ligger ännu närmare till hands att se priset som en politisk megafon om man härtill beaktar att priset tidigare delats ut till en före detta vicepresident för nämnda krigsmaskin, som därtill tillhör samma parti som årets pristagare och som därtill fick priset utan att han gjort någonting för världsfreden.
Känns det inte också tråkigt att, oavsett om Obama och Gore förtjänar sina pris, priset är så centrerat på västvärlden? Varför inte: Hu Jia? eller Morgan Tsvangirai?
Har fattat beslutet att säga upp leverantörsavtalet med Faber-Castell beträffande överstrykningspennan Textliner 48. Inte för att det är något fel på modellen men som mina behov ser ut så är en smal överstrykningspenna mer lämplig. Medan jakten pågår efter den bästa smala överstrykningspennan har jag låtit ta in ett parti av Centropens mycket angenäma Streamline-penna.
Det var den 15 december, under livligaste julhandel i Solna köpcentrum, som 15-åringen väckte ont blod hos polismännen. Poliserna var där för att fotpatrullera och en av dem stod och pratade med en äldre dam när 15-åringen gick förbi och ”grymtade”.
- En viss kränkning ska man tåla som polis. Om jag skulle anmäla alla gånger jag har blivit förolämpad skulle jag inte göra annat än skriva anmälningar. Men att göra narr av mitt yrke, kalla mig för gris, grymta, det är inte okej, sa en av polismännen i rättssalen.
Tingsrätten valde att gå på åklagarens linje och slog fast att 15-åringen gjort sig skyldig till förolämpning och därför ska betala 200 kronor i böter.
Polisernas uttalande ”den lilla apajäveln” och ”blattajävlar” fanns på en intern film och utredningen skulle bedöma om det rörde sig om tjänstefel. Men nu läggs utredningen ner.
Om man erinrar sig hur de offentliga rösterna lät om kungahuset efter kungen hyllat öppenheten i Brunei är det inte svårt att imponeras över den spektakulära PR-resa kungahuset därefter lyckats företa. Med tsunami-talet som fundament har kungahusets PR-agenter byggt upp ett starkt förtroendekapital åt vår kung som endast ytterst undantagsvisifrågasätts.
Kungahuset accentuerar det jag ser som det mest paradoxala med det svenska samhället av idag. Hur ett land vara det näst mest sekulariserade i världen och samtidigt visa så uppenbart ultrakonservativa värderingar genom stödet för monarkin?
Denpåståddaförlovningen och eventuellt framtida bröllop kommer utnyttjas till fulländning av kungens PR-agenter för att få det opinionsmässiga uppsvinget att bli så ihållande som möjligt och det kommer att dröja länge innan statsvetare åter får kräva kungens abdikation.
Mitt lakoniska inlägg i debatten kring vad CNN kallar för the Gaza cricis och DN kallar för Attackerna mot Gaza:
Hamas vill ha krig, hur annars ska man tolka den oupphörliga raketskjutningen mot södra Israel och nu ointresset för det av Egypten framlagda och av Israel och PLO accepterade fredsavtalet? Hamas vill att civila offer ska skördas i striderna i Gaza, hur annars ska man tolka att Hamas bedriver krigsföringfrån skolor? Skulden för de ofattbara tragedier som Israels krigsföring i Gaza för med sig vilar i grund och botten på Hamas. Nu behövs vapenvila för att skona Gazas befolkning. Men vad händer sedan, när Hamas raketer fortsätter falla över södra Israel? Erkänner man Israels rätt att existera måste man även erkänna Israels rätt att försvara sig.
Avser ägna ett inlägg åt en reflektioner inför det kommande året med avseende på årets heta ämne: ekonomin.
Miljödebatten är död. För att väcka den igen krävs mer än alarmerande rapporter från internationella organ med tjusiga förkortningar. Min cyniska uppfattning är att det kommer krävas blod och ekonomisk förlust för att vi ska orka lyfta ett finger och på allvar ta tag i miljöfrågan. Den ekonomiska turbulensen däremot fick oss genom ett par extrainsatta nyhetssändningar att påtagligt ändra våra konsumtionsvanor, något som visar sig i utfallet av julhandeln. På mitt extrajobb på en känd Svensk detaljhandelskedja har den (jämförelsevis) urusla julhandeln tydligt kännts av. Förståeligt nog är det dock inte bara Svensk julhandel som varit usel. Har dock svårt att i stillhet konstatera att konsumtionsnedgången endast beror på höstens ihärdiga ekonomiska domedagsprofetior. Detta år, samma år som julhandeln fick sig en välbehövd törn, hade som av en händelse inom vår familj beslut om julklappsfri jul fattats. En lösning som visats sig angenäm på många sätt. Möjligtvis kan årets nedkylda julköpshysteri för många kännas som en befrielse från att tvångsmässigt behöva fylla den sekulariserade julen med betydelse i form av konsumption och slöseri under täckmantel av söta ord som givmildhet. 2009 kan bli året då en utbredd motrörelse mot masskonumtionssamhället formas. Om inte så kan i alla fall debatten komma att präglas av masskonsumtionskritik.
Att det varit och råder finanskris förnekar ingen. Antalet individer vars privatekonomi lidit kris lär dock vara högst begränsat. Varsel har förekommit och kommer göra framöver, men yrken med risk för varsel är yrken som alltid är utsatta, finanskris eller ej. Det är ett faktum som endast kringås genom ett naivt förnekande av globaliseringen. Undantaget varslen och våghalsar med alla sina tillgångar i riskabla aktier/fonder: inte många faktiska privatekonomiska kronor har stått på spel. Life goes on för Svensson. Däremot tror jag att xenofobiska, protektionistiska och etnocentriska Svensson (EMU-nejröstaren) i ljuset av föregående ekonomiska osäkerhet och rådande läge för den ståtligaSvenska kronan får sig en tankeställare beträffande visionen om det självständiga Sverige.
Federalisten i mig tror (och hoppas) att 2009 kommer att bli året då Svenska inställningen till Europeiska unionen i grunden ändras. Utan fundamentala reformer, vilka inte kommer att ske, kommer FN inte att kunna spela någon roll i världen. Utan EU har inte Sverige någon röst i världen. 2009 är året Svensson inser detta. Vägen till den förståelsen går via insikt i fördelarna med EU-sammarbete på det ekonomiska planet, något som Svensson genom finanskrisen får anledning att grubbla över.
Av relevans för mig som förvärvsarbetande student är den föreståendehöjningen av fribeloppet. Det kommer alltså under 2009 att bli mindre svårt att kombinera arbete och studier. En lösning i rätt riktning men systemet är fortfarande fundamentalt fel. Studiemedlen borde sänkas och fribeloppet chockhöjas. Har svårt att i text understryka detta nog och jag inser klyschigheten men: Det ska löna sig att arbeta! Omåttligt indignerande är att jag skulle kunna få det bättre ställt ekonomiskt genom att arbeta mindre och stället börja håva in bidrag. Latheten är en del av människans natur så hur mycket jag än önskar det så kommer 2009 inte att bli året student-Svensson inser det befängda i rådande system och önskar sig ett system där man genom nit och arbete kan skapa bättre förutsättningar för sig själv.
I studiestormens öga lämnas ringa tid för läsning utöver kurslitteraturens lockande titlar (såsom: rättsfilosofi, juridiska principfrågor, makt och rätt m.fl.). Tidsbristen till trots har jag lyckats unna mig några sidors förströelseläsning per dag.
Har precis avslutat läsningen av Göran Perssons självbiografi ”Min väg, mina val” och upplever ett visst behov av att skriva några rader om tjusningen i politiska biografier. Avslutade härom veckan Per Nuders dito ”Stolt men inte nöjd” och i fjol Lars Danielssons ”I skuggan av makten” och allteftersom har framför mig ett fängslande och fascinerande drama i tre akter spelats upp. Vi kan kalla dramat ”Perssonadministrationens uppgång och fall”.
Politikens natur är av sådan art att den är förvånansvärt väl lämpad i berättad form, såväl fiktiv som verklig, litterär som dramatiserad. Dess idealism, antagonism, svek och rävspel gör lysande drama. Politiska skildringar har heller inga estetiska förväntningar att leva upp till. Politik kan skildras tillbakalutat och eftertänksamt, behöver inte anstränga sig för att passa in i en mall. Skildringarna riktar sig ofta till sina egna, söker sällan rekrytera nya fans. På gott och ont.
”Perssonadministrationens uppgång och fall” sedd ur tre perspektiv är inte bara fängslande och i högsta grad aktuella självbiografier utan även angelägen nutidshistoria. En sorts obduktionsrapport över en socialdemokratisk era. Vill man ta sig ann detta epos rekommenderar jag att man börjar med Nuders bok. Dess struktur och Nuders sätt att skriva gör det svårt att inte vilja läsa mer. I Danielssons ligger tyngdpunkten på socialdemokratiska regeringens utrikespolitik, vilket faller mig i smaken, men tsunamicirkusen upptar en förödande stor del av boken. Avslutningsvis bör man läsa Göran Perssons bok. Konsekvent koncist skriven med en för läsaren överraskande behaglig kapiteluppdelning.
Iögonfallande och genialisk. Svårt att låta bli, man vill ju pröva. Av erfarenhet manövreras mikrovågsugnen igång med insikt om att en missnöjdhet bör vara nära förestående. Lådorna är sällan goda, aldrig överraskande.
Men besvikelsen uteblir. Kan inte lovorda men väl rekommendera. Framför allt: Findus förtjänar uppmärksamheten för modet att marknadsföra detta halvfabrikat i detta julmustkonservatismens heliga land.
