Det var den 15 december, under livligaste julhandel i Solna köpcentrum, som 15-åringen väckte ont blod hos polismännen. Poliserna var där för att fotpatrullera och en av dem stod och pratade med en äldre dam när 15-åringen gick förbi och ”grymtade”.
- En viss kränkning ska man tåla som polis. Om jag skulle anmäla alla gånger jag har blivit förolämpad skulle jag inte göra annat än skriva anmälningar. Men att göra narr av mitt yrke, kalla mig för gris, grymta, det är inte okej, sa en av polismännen i rättssalen.
Tingsrätten valde att gå på åklagarens linje och slog fast att 15-åringen gjort sig skyldig till förolämpning och därför ska betala 200 kronor i böter.
Polisernas uttalande ”den lilla apajäveln” och ”blattajävlar” fanns på en intern film och utredningen skulle bedöma om det rörde sig om tjänstefel. Men nu läggs utredningen ner.
Om man erinrar sig hur de offentliga rösterna lät om kungahuset efter kungen hyllat öppenheten i Brunei är det inte svårt att imponeras över den spektakulära PR-resa kungahuset därefter lyckats företa. Med tsunami-talet som fundament har kungahusets PR-agenter byggt upp ett starkt förtroendekapital åt vår kung som endast ytterst undantagsvisifrågasätts.
Kungahuset accentuerar det jag ser som det mest paradoxala med det svenska samhället av idag. Hur ett land vara det näst mest sekulariserade i världen och samtidigt visa så uppenbart ultrakonservativa värderingar genom stödet för monarkin?
Denpåståddaförlovningen och eventuellt framtida bröllop kommer utnyttjas till fulländning av kungens PR-agenter för att få det opinionsmässiga uppsvinget att bli så ihållande som möjligt och det kommer att dröja länge innan statsvetare åter får kräva kungens abdikation.
Avser ägna ett inlägg åt en reflektioner inför det kommande året med avseende på årets heta ämne: ekonomin.
Miljödebatten är död. För att väcka den igen krävs mer än alarmerande rapporter från internationella organ med tjusiga förkortningar. Min cyniska uppfattning är att det kommer krävas blod och ekonomisk förlust för att vi ska orka lyfta ett finger och på allvar ta tag i miljöfrågan. Den ekonomiska turbulensen däremot fick oss genom ett par extrainsatta nyhetssändningar att påtagligt ändra våra konsumtionsvanor, något som visar sig i utfallet av julhandeln. På mitt extrajobb på en känd Svensk detaljhandelskedja har den (jämförelsevis) urusla julhandeln tydligt kännts av. Förståeligt nog är det dock inte bara Svensk julhandel som varit usel. Har dock svårt att i stillhet konstatera att konsumtionsnedgången endast beror på höstens ihärdiga ekonomiska domedagsprofetior. Detta år, samma år som julhandeln fick sig en välbehövd törn, hade som av en händelse inom vår familj beslut om julklappsfri jul fattats. En lösning som visats sig angenäm på många sätt. Möjligtvis kan årets nedkylda julköpshysteri för många kännas som en befrielse från att tvångsmässigt behöva fylla den sekulariserade julen med betydelse i form av konsumption och slöseri under täckmantel av söta ord som givmildhet. 2009 kan bli året då en utbredd motrörelse mot masskonumtionssamhället formas. Om inte så kan i alla fall debatten komma att präglas av masskonsumtionskritik.
Att det varit och råder finanskris förnekar ingen. Antalet individer vars privatekonomi lidit kris lär dock vara högst begränsat. Varsel har förekommit och kommer göra framöver, men yrken med risk för varsel är yrken som alltid är utsatta, finanskris eller ej. Det är ett faktum som endast kringås genom ett naivt förnekande av globaliseringen. Undantaget varslen och våghalsar med alla sina tillgångar i riskabla aktier/fonder: inte många faktiska privatekonomiska kronor har stått på spel. Life goes on för Svensson. Däremot tror jag att xenofobiska, protektionistiska och etnocentriska Svensson (EMU-nejröstaren) i ljuset av föregående ekonomiska osäkerhet och rådande läge för den ståtligaSvenska kronan får sig en tankeställare beträffande visionen om det självständiga Sverige.
Federalisten i mig tror (och hoppas) att 2009 kommer att bli året då Svenska inställningen till Europeiska unionen i grunden ändras. Utan fundamentala reformer, vilka inte kommer att ske, kommer FN inte att kunna spela någon roll i världen. Utan EU har inte Sverige någon röst i världen. 2009 är året Svensson inser detta. Vägen till den förståelsen går via insikt i fördelarna med EU-sammarbete på det ekonomiska planet, något som Svensson genom finanskrisen får anledning att grubbla över.
Av relevans för mig som förvärvsarbetande student är den föreståendehöjningen av fribeloppet. Det kommer alltså under 2009 att bli mindre svårt att kombinera arbete och studier. En lösning i rätt riktning men systemet är fortfarande fundamentalt fel. Studiemedlen borde sänkas och fribeloppet chockhöjas. Har svårt att i text understryka detta nog och jag inser klyschigheten men: Det ska löna sig att arbeta! Omåttligt indignerande är att jag skulle kunna få det bättre ställt ekonomiskt genom att arbeta mindre och stället börja håva in bidrag. Latheten är en del av människans natur så hur mycket jag än önskar det så kommer 2009 inte att bli året student-Svensson inser det befängda i rådande system och önskar sig ett system där man genom nit och arbete kan skapa bättre förutsättningar för sig själv.
Tio år sedan diskoteksbranden och berättelserna blir åter igen spjut av verklighet kastade med tillräcklig kraft för att krossa den privilegierade människans tjocka empatiska och känslomässiga bubbla. Fasa och skräck långt bortom vad som ryms i själva orden når stundtals fram och river på ett sätt som nästan gör det outhärdligt att läsa.
Som en följd av en begynnande förlikning med situationen jag försatt mig i och vad den kan komma att betyda för mitt fortsatta liv; har jag de senaste dagarna slitits av de mest besynnerliga tankar. Existentiella funderingar har försvårat den sedvanliga prestationsångest som har inträtt och bort inträda vid tillfällen av högt ställda krav och därtill ovisshet i vad kraven innebär och vem som ställer kraven. Funderingarna kan nog i stora drag härledas till frågor av högst allmängiltig art: vad gör jag och varför?
Oavsett hur säker man kan känna sig över en riktning man valt vid ett av livets mest kritiska vägskäl så kommer valet att för alltid innebära ett visst mått av existentiellt bryderi. De faktiska betänkligheter som föreligger rörande mitt val av Juridikstudier har att göra med juridikens natur: En (möjligtvis inbillat) vedertagen inställning hos mig har tidigare i mitt liv varit att någonting så konstruerat och därmed förgängligt som juridiken inte kan beröra mitt ”intresseområde”. Utan att reflektera över det, eller kanske ens märka det, har dock mitt sätt att se på ”intresseområdet” förändrats. Eller har det verkligen förändrats? Alternativt har jag med mina år i frånvaro från regelbunden intellektuell verksamhet (studier) ”glömt bort” vad som faktiskt är mitt intresseområde och i detta avseende ersatt mitt egentliga intresseområde med ett (även här förmodligen inbillat) rationellt synsätt enligt vilket juridik upplevs som en relevant syssla att ägna resten av mitt liv åt.
Eftersom ovan upptaget resonemang är synnerligen svårutrett lär resonemanget i sig inte få någon som helst betydelse för, eller innebära någon som helst avvikelse från, min nu påbörjade livsbana. Tar man framtiden för säker och förutsägbar gör man sig dock en otjänst så för närvarande känner jag mig tillfreds vid att konstatera att jag trivs med mitt val, men vad framtiden ger för handen återstår att se.
Låten nedan är utan att jag kan förklara varför av viss, om än ringa, betydelse för redogjorda tankar.
Med risk för att förefalla påfallande repetitiv vill jag härvidlag åter igen hänvisa till ett blogginlägg av Peter Englund. Han bjuder i sitt dråpliga och tankeväckande inlägg på förtjusande läsning. Vidare skulle man kunna säga att det han tar upp i sitt inlägg berör samma typ av frågor som jag gör i mitt, om än från en annat perspektiv.
En enkelåtgärd som kan spara samhället stora pengar.
”– Vi vill inte att barnen inte ska möta några virus, för det utvecklar deras imunförsvar, men vi vill få bort översjukligheten på förskolorna, säger [smittskyddsläkaren] Hans Fredlund.”
Besitter inga som helst kunskaper inom detta område men min okvalificerade känsla säger att överdriven desinfektion kommer att på något vis slå tillbaka.
SR – Mitt i musiken rapporterar om musikforskaren Martin Jarvis som tyckte att vissa stycken av Bach, däribland ”hans” första cello-svit (lyssna nedan), skiljde sig för mycket från Bachs övriga kompositioner. Med stöd av rättsmedicinsk forskning hävdar Jarvis nu att flera av Bachs stycken i själva verket är skrivna av Bachs andra hustru Anna Magdalena.
Detta öppnar för ett intressant resonemang: tänk om Siri von Essen skrev Röda rummet och Gala Dalí målade Wilhelm Tells gåta. Tänk om det var Simone de Beauvoir som strukturerade upp existentialismen och Sartre som skrev feministiska klassiker.
Ingen pratar om klimatproblemen, ingen pratar om fågelinfluensan, ingen pratar om terrorismen. Alla pratar om ekonomin.
Terrorismen, pandemin och klimathotet ter sig i sin abstrakthet fjuttiga i proportion till det absolut konkreta hotet att ens likvida medel går förlorade, att paran gittar. Människans irrationalitet blir tydlig när oron gör större väsen av sig när semesterkassan riskerar att reduceras till kaffepengar jämfört med när människans fortlevnad några generationer bort står på spel. Många är vi som ängsligt räknar ut våra månadskostnader i det fall räntan blir tvåsiffrig. Få är vi som ängsligt räknar ut hur våra barnbarnsbarn ska kunna leva i den tid då koldioxidnivån gjort jorden obeboelig.
Det är intressant att betrakta rådande ekonomiska turbulens ur ett historiskt perspektiv. Nyhetsrapporteringen benämner inte oväntat denna kris i jämförande termer med 1929 och början av 90-talet. Särskild tyngd i sin syn på sammanhanget har historiken Peter Englund vars blogginlägg tänkvärt nyanserar läget.
För övrigt såg jag Peter Englund på IKEA i Uppsala i slutet av den här sommaren. Klenmod och villrådighet inför tanken att tilltala en av de aderton ledde till att jag aldrig gick fram till herrn och sa att jag tyckte att hans essäsamling ”tystnadens historia” var fullkomligt lysande.
