Fantastiskt kul att se hur Salvador Dali smälter väl in i gameshow-kontexten. Hur kommer det sig att TV-program inte längre kan se ut såhär:

I studiestormens öga lämnas ringa tid för läsning utöver kurslitteraturens lockande titlar (såsom: rättsfilosofi, juridiska principfrågor, makt och rätt m.fl.). Tidsbristen till trots har jag lyckats unna mig några sidors förströelseläsning per dag.

Har precis avslutat läsningen av Göran Perssons självbiografi ”Min väg, mina val” och upplever ett visst behov av att skriva några rader om tjusningen i politiska biografier. Avslutade härom veckan Per Nuders dito ”Stolt men inte nöjd” och i fjol Lars Danielssons ”I skuggan av makten” och allteftersom har framför mig ett fängslande och fascinerande drama i tre akter spelats upp. Vi kan kalla dramat ”Perssonadministrationens uppgång och fall”.

Politikens natur är av sådan art att den är förvånansvärt väl lämpad i berättad form, såväl fiktiv som verklig, litterär som dramatiserad. Dess idealism, antagonism, svek och rävspel gör lysande drama. Politiska skildringar har heller inga estetiska förväntningar att leva upp till. Politik kan skildras tillbakalutat och eftertänksamt, behöver inte anstränga sig för att passa in i en mall. Skildringarna riktar sig ofta till sina egna, söker sällan rekrytera nya fans. På gott och ont.

”Perssonadministrationens uppgång och fall” sedd ur tre perspektiv är inte bara fängslande och i högsta grad aktuella självbiografier utan även angelägen nutidshistoria. En sorts obduktionsrapport över en socialdemokratisk era. Vill man ta sig ann detta epos rekommenderar jag att man börjar med Nuders bok. Dess struktur och Nuders sätt att skriva gör det svårt att inte vilja läsa mer. I Danielssons ligger tyngdpunkten på socialdemokratiska regeringens utrikespolitik, vilket faller mig i smaken, men tsunamicirkusen upptar en förödande stor del av boken. Avslutningsvis bör man läsa Göran Perssons bok. Konsekvent koncist skriven med en för läsaren överraskande behaglig kapiteluppdelning.

Den nya säsongen är efterlängtad. Detta fullkomligt osmakliga, geniala och banbrytande tv-drama som både avskräcker och inbjuder. Californication skildrar de mänskliga vuxna relationernas totala förfall i en värld där postmodernismens syn på vuxenheten gått in absurdum. Att vuxenheten kommer till uttryck i den här serien endast genom huvudkaraktärens unga dotter är ett flagrant uttryck för det sagda.

Ett Los Angeles som epicentrum för Nordamerikas och västvärldens förlikning med dekadensens och likgiltighetens substituerande av moralen och altruismen är seriens utgångspunkt. Att protagonisten författaren Frank Moodys bok heter ”god hates us all” blir i detta ljus synnerligen talande. Man skulle kunna se serien som en provokation mot den nordamerikanska konservativa puritanismen driven till sin spets och alltså det ultimata uttrycket för USA:s moraliska polarisering.

Skildrandet av denna acceptans och invänjning av vuxenhetens stundande undergång är, om än inte lika tydlig, klart framträdande i exempelvis 90-talets stilbildande sitcom Seinfeld. Det materiella överflödet har i dessa nutidens ”salonger” gett spelrum för vuxenheten att te sig onödig. Här i har visat sig erbjudas gynnsamma förhållanden för dråpliga och lysande komedier skildrandes vuxna människors ansvarsbefriade leverne. Många skulle nog kritisera serien för en förkastlig kvinnosyn och ja, kvinnosynen är infam. Men det är enligt mig inte främst fråga om en återspegling av en i vårt samhälle förkastlig kvinnosyn utan mer en återspegling av en förkastlig människosyn.

David Duchovny är med sin likgiltiga uppsyn så utmärkt i rollen som alkohol- drog- och sexmissbrukande succéförfattaren Frank Moody att Mulder aldrig mer kommer kännas trovärdig.