Avser ägna ett inlägg åt en reflektioner inför det kommande året med avseende på årets heta ämne: ekonomin.

Miljödebatten är död. För att väcka den igen krävs mer än alarmerande rapporter från internationella organ med tjusiga förkortningar. Min cyniska uppfattning är att det kommer krävas blod och ekonomisk förlust för att vi ska orka lyfta ett finger och på allvar ta tag i miljöfrågan. Den ekonomiska turbulensen däremot fick oss genom ett par extrainsatta nyhetssändningar att påtagligt ändra våra konsumtionsvanor, något som visar sig i utfallet av julhandeln. På mitt extrajobb på en känd Svensk detaljhandelskedja har den (jämförelsevis) urusla julhandeln tydligt kännts av. Förståeligt nog är det dock inte bara Svensk julhandel som varit usel. Har dock svårt att i stillhet konstatera att konsumtionsnedgången endast beror på höstens ihärdiga ekonomiska domedagsprofetior. Detta år, samma år som julhandeln fick sig en välbehövd törn, hade som av en händelse inom vår familj beslut om julklappsfri jul fattats. En lösning som visats sig angenäm på många sätt. Möjligtvis kan årets nedkylda julköpshysteri för många kännas som en befrielse från att tvångsmässigt behöva fylla den sekulariserade julen med betydelse i form av konsumption och slöseri under täckmantel av söta ord som givmildhet. 2009 kan bli året då en utbredd motrörelse mot masskonumtionssamhället formas. Om inte så kan i alla fall debatten komma att präglas av masskonsumtionskritik.

Att det varit och råder finanskris förnekar ingen. Antalet individer vars privatekonomi lidit kris lär dock vara högst begränsat. Varsel har förekommit och kommer göra framöver, men yrken med risk för varsel är yrken som alltid är utsatta, finanskris eller ej. Det är ett faktum som endast kringås genom ett naivt förnekande av globaliseringen. Undantaget varslen och våghalsar med alla sina tillgångar i riskabla aktier/fonder: inte många faktiska privatekonomiska kronor har stått på spel. Life goes on för Svensson. Däremot tror jag att xenofobiska, protektionistiska och etnocentriska Svensson (EMU-nejröstaren) i ljuset av föregående ekonomiska osäkerhet och rådande läge för den ståtliga Svenska kronan får sig en tankeställare beträffande visionen om det självständiga Sverige.

Federalisten i mig tror (och hoppas) att 2009 kommer att bli året då Svenska inställningen till Europeiska unionen i grunden ändras.  Utan fundamentala reformer, vilka inte kommer att ske, kommer FN inte att kunna spela någon roll i världen. Utan EU har inte Sverige någon röst i världen. 2009 är året Svensson inser detta. Vägen till den förståelsen går via insikt i fördelarna med EU-sammarbete på det ekonomiska planet, något som Svensson genom finanskrisen får anledning att grubbla över.

Av relevans för mig som förvärvsarbetande student är den förestående höjningen av fribeloppet. Det kommer alltså under 2009 att bli mindre svårt att kombinera arbete och studier. En lösning i rätt riktning men systemet är fortfarande fundamentalt fel. Studiemedlen borde sänkas och fribeloppet chockhöjas. Har svårt att i text understryka detta nog och jag inser klyschigheten men: Det ska löna sig att arbeta! Omåttligt indignerande är att jag skulle kunna få det bättre ställt ekonomiskt genom att arbeta mindre och stället börja håva in bidrag. Latheten är en del av människans natur så hur mycket jag än önskar det så kommer 2009 inte att bli året student-Svensson inser det befängda i rådande system och önskar sig ett system där man genom nit och arbete kan skapa bättre förutsättningar för sig själv.

I studiestormens öga lämnas ringa tid för läsning utöver kurslitteraturens lockande titlar (såsom: rättsfilosofi, juridiska principfrågor, makt och rätt m.fl.). Tidsbristen till trots har jag lyckats unna mig några sidors förströelseläsning per dag.

Har precis avslutat läsningen av Göran Perssons självbiografi ”Min väg, mina val” och upplever ett visst behov av att skriva några rader om tjusningen i politiska biografier. Avslutade härom veckan Per Nuders dito ”Stolt men inte nöjd” och i fjol Lars Danielssons ”I skuggan av makten” och allteftersom har framför mig ett fängslande och fascinerande drama i tre akter spelats upp. Vi kan kalla dramat ”Perssonadministrationens uppgång och fall”.

Politikens natur är av sådan art att den är förvånansvärt väl lämpad i berättad form, såväl fiktiv som verklig, litterär som dramatiserad. Dess idealism, antagonism, svek och rävspel gör lysande drama. Politiska skildringar har heller inga estetiska förväntningar att leva upp till. Politik kan skildras tillbakalutat och eftertänksamt, behöver inte anstränga sig för att passa in i en mall. Skildringarna riktar sig ofta till sina egna, söker sällan rekrytera nya fans. På gott och ont.

”Perssonadministrationens uppgång och fall” sedd ur tre perspektiv är inte bara fängslande och i högsta grad aktuella självbiografier utan även angelägen nutidshistoria. En sorts obduktionsrapport över en socialdemokratisk era. Vill man ta sig ann detta epos rekommenderar jag att man börjar med Nuders bok. Dess struktur och Nuders sätt att skriva gör det svårt att inte vilja läsa mer. I Danielssons ligger tyngdpunkten på socialdemokratiska regeringens utrikespolitik, vilket faller mig i smaken, men tsunamicirkusen upptar en förödande stor del av boken. Avslutningsvis bör man läsa Göran Perssons bok. Konsekvent koncist skriven med en för läsaren överraskande behaglig kapiteluppdelning.